Ja just det ja, det var ju den där spellistan som jag hade utlovat! Jag blev utan speltid på Spotify innan jag hann göra den klar, så alla låtarna är bara i bokstavsordning enligt titel och jag vet inte ens om jag vill ha med alla låtarna som finns på den nu eller om jag t.o.m. vill ha med fler, men det känns alldeles för jobbigt att försöka få den i ordning bara med hjälp av Youtube, så den får duga som den är.

För att kompensera lite för den bristande sammanställningen så gjorde jag en snurrande vinyl, ni kan låtsas att musiken spelar från den. Alla gillar ju LP (HEH HEH HEH):



http://open.spotify.com/user/lingoni/playlist/4vNrpHWOPzAzZS4d5Naj7R

Jag målade läpparna i den mörkaste färgen jag hittade och började jobba på en hemsökt låtlista som jag ska dela med mig av sen när den är klar. Stay tuned, som de alltid sa på Mtv förr i tiden.

Det här kollaget är (antagligen) egentligen till för ett visst projekt som jag gärna skulle länka till om jag bara kunde. Jag menar inte att låta hemlighetsfull men det är bara det att projektet ska ha en egen blogg men den finns inte ännu, vad jag vet.

Jag måste öva på kollageteknik. Jag vet inte riktigt hur man gör. Men vad jag däremot vet är att jag vill klippa sönder och scanna ungefär allt jag ser, så det känns som att jag är på god väg. Men att sedan sätta ihop alla de här bitarna... ehh. Hur gör man?

Jag förflyttar min tyngdpunkt till under mig och jag trycker mig upp i luften. Jag svävar inte lätt som en fjäder, jag är inte tyngdlös, men jag pressar mig upp och på något vis flyger jag. Ibland förlorar jag kontrollen och skjuter iväg, högt över trädtopparna. Jag är tyngre än någonsin men jag är kraftfull, när jag tappar koncentrationen räcker en halv sekund till för att jag plötsligt ska befinna mig högre upp än vad min höjdrädsla vill tillåta. Sedan sjunker jag ner, långsamt, etappvist, som en spindel som hasar sig ner från ett balkongräcke till granntantens pelargoner på våningen under. Det är alltid höst. Pelargonerna är alltid vissna. I luften ruvar alltid äventyr.

Nu är jag sådär igen att jag bara sitter här och stirrar utan att ha en aning om vad jag ska skriva eller hur jag ska börja. Jag påbörjar en mening, sen raderar jag den igen. Allt låter urkorkat och irrelevant. Kämpigt!

Tio minuter senare: Äh nu ger jag upp.

–Jå. (... Jå. Jå. Jå. Jå. Jå. Jå. Jå ...)

Jag brukar ju ofta säga att jag är en nattuggla. Det är inte helt sant. Om jag är någon bevingad nattligt aktiv varelse så är det en mal jag är. Dammig och fladdrande och ständigt irrande utanför ljuset. Eller lite vid sidan om eller hur ska man säga?

Jag önskar jag hade talangen och inspirationen och motivationen. En rejäl skopa ambition skulle inte heller skada. Jag skulle kunna göra såna fantastiska konstgrejer! Jag menar, jag har ju redan (det svåra) sinnet. Hah!

I lördags var det alltså Jims födelsedag och samma kväll hade han en kort liten spelning på O'Malley's. Han spelade min låt också och jag blev lite tårögd. Jag hade med min Canon för en gångs skull så därav tre bilder istället för en! (Eller ingen alls, så som det också brukar bli.)

Imorgon, eller idag, beror lite på hur noga man ska vara med datumskiftet vi passerade vid midnatt, så fyller Jim år och eftersom morgondagen kan bli lite hektisk (Jim har t.ex. en spelning!) och för att vi är skitdåliga på att beräkna tider, så har vi kalasat till det lite redan ikväll. Hans pappa gav oss en hel del kantareller som jag gjorde till en överfylld paj enligt Jims efterfrågan och så länge den var i ugnen svängde jag ihop en överraskningskaka, whisky-choklad-kaffe-kokos-kaka! Vi var så hungriga och sen så sötsnåla att jag tog aldrig bilder sådär som man ska göra egentligen, men båda rätterna var så maffiga att vi har mer än hälften kvar! Lyx! Så imorgon ska jag minsann ta bilder som en Riktig Bloggare. Jim sa att kakan smakade som något man kunde köpa på café (!!!) och jag tror det är bästa komplimangen som jag nånsin fått för någonting jag någonsin bakat, bedömer jag medelklassigt efter uppfattningen att köpis > heimlaga, och heimlaga som smakar köpis > ungefär allt annat. Sen sa han också att kakan var "Så vuxen" med ett förtjust tonläge, och det var alltså en komplimang för det kom från nån som t.ex. ännu över 30-sträcket tycker om att fylla år för att det betyder att han är ett år närmare (världens bästa) gubbe. (Det här är främst spekulation från min sida, personen i fråga har i nuläget inte bekräftat påståendet.)

Och när vi ändå är inne på ämnet "saker som Jim sagt" så kan jag ju berätta det att han tyckte att mitt förra inlägg var bedrövligt och det kan ju hända att han har rätt men en del var faktiskt positiva minnen också. Vällingen, t.ex., den var god! Hur som helst så var ju det här inlägget betydligt glättigare så det jämnar kanske ut sig.

Nu ska jag ta min vana trogen att inte kunna hålla mig ifrån ett avsnitt Beverly Hills 90210 innan jag går och lägger mig. Här i hemmet har jag blivit anklagad för att lida av olika psykrubbningar av varierande grad då jag tittar på det där, men när en viss person kom hem idag höll jag på att se ett avsnitt och jag kan meddela att denna samma vissa person fnissade väldigt roat och hänfört då jag visade en del roliga snuttar för att ge svar på frågan varför Donna är min favoritkaraktär. Såatte. Jag säger bara som Dylan sa när Kelly sa "Dylan, I don't know whether to laugh or to cry", nämligen "Nobody does, Kell. Nobody does...". Och så kan man alltså också säga om både serien i sig och det att man ser på den och det att andra inte ser på den! Ja shit, inte konstigt att känslorna blir förbryllade. I hear ya, Kell.

Jag är sju år och jag har krävt att få åka direkt hem och inte till en dagmamma efter skolan. Jag är sju år och jag kokar välling åt mig själv varje dag när jag kommer hem utan att inse hur ironiskt det är. Jag är sju år och jag älskar att ha ett par timmar för mig själv varje veckodag. Jag är sju år och jag håller redan på att missa taxibussen till skolan varje morgon. Jag är sju år och jag tvingas sitta inne på rasten och äta upp risotto-portionen som lärarinnan slevat upp på min tallrik. Jag är sju år och jag äter klart och springer ut ur matsalen och spyr under tiden jag springer. Jag är sju år och jag har sagt åt min lärarinna att man får inte härma de som stammar för de kan bli lessna. Jag är sju år och jag är nog inte speciellt omtyckt av lärarinnan. Jag är sju år och jag låter mig luras att slänga den där trägubben över staketet ut mot vägen. Jag är sju år och jag söker bekräftelse av henne och går med på det när hon intygar "Kjellåjohannes sa att du skulle!". Jag är sju år och jag står bakom skjulet på skolgården nästa rast och gråter som en barnrumpa och skäms så innerligt för det inför Kjellåjohannes som förhör mig. Jag är sju år och jag är så otroligt rädd och jag vet precis hur ett svek känns. Jag är sju år gammal och jag glömmer liksom riktigt aldrig.