42: ve och fasa

Jag knepar och knåpar med en ny layout åt Jims blogg och är så inne i det att jag nästan höll på att missa deadlinen för den här dagen. Sen jag startade den här bloggen så har jag skrivit om inte riktigt varenda dag så åtminstone nån gång under varje datums dygn. Och nu kan jag inte bryta det, inte innan en hel månad har gått i alla fall! Det är bara ett par dagar kvar ännu så det skulle kännas lite surt om det gick snett nu. Men snart ska mina skriverier här bli mer intressanta och mindre tvångsmässiga. Hah nä, stryk det där första förresten.

På tal om Jim så har han fixat en sida åt sitt band på facebook nu, den tycker jag ni ska klicka like på!


Publicerad 25.05.2011 kl. 23:23

41: suckulenter





Jag har varit fåordig på sistone och jag känner mig tråkig. Äsch.
Publicerad 24.05.2011 kl. 22:14

40: jim

Publicerad 23.05.2011 kl. 16:49

39: söndag



(Den här gången var det Jim som höll i kameran.)
Publicerad 22.05.2011 kl. 18:19

38: mjau mjau mjau

Vi befinner oss i Katternö, och medan Jim spikar takplattor eller vad-det-nu-än-är på mammas förråd så går jag igenom ungefär en triljon bilder jag tog inom de tio första minuterna efter att vi kommit hit. Katter! Massa katter! En av kattungarna flyttade till sitt nya hem tidigare i veckan så nu har vi endast tre här, men det fanns onekligen tillräckligt med motiv ändå.

Jag inser att det här är sjukt många bilder men whatever guys, det är min blogg och jag gör vad jag vill med den.









Publicerad 21.05.2011 kl. 18:15

37: typiskt månen



"Jag börjar visst bli lite full igen!" tjöt Månen och raglade iväg bortom hustaken.
Publicerad 20.05.2011 kl. 05:09

36: ögonsten, ögonkast, ögonblick

Jag fann en ring på H&M. Den är guld och brun, stor och klumpig, kantig och opolerad, aningen hjärtformad och en klar favorit.



Man kan nästan kalla den en — trumvirvel — ögonsten!

Jag har alltså inte riktigt begripit när Jims webcam faktiskt tar en bild och när den bara lurar en att den nyss gjort det eller att den inte ska göra det riktigt ännu. Klurigt. Jag försökte verkligen titta in i kameran på båda bilderna för jag lider alltid av s..k. second-hand-embarrassment när man ser webcambilder av folk och de kollar så uppenbart in sig själva i skärmen och det blir bara, jag vet inte, så sjukt fåfängt och självupptaget, och man vill ju inte vara sån själv. Menmen. Kanske de bara blivit lurade de med.

Visste ni förresten att "ögonsten" är synonymt till "pupill"? Det visste inte jag förrän alldeles nyligen, men jag har nu vikt ihop den biten information snyggt och prydligt och flikat in det i minnet.

Jag tänker: Varför inte slänga in lite soundtrack på den här bloggen, bara nu som då, till mina inlägg? Ja, jag kan inte komma på en endaste orsak till varför jag inte skulle göra det, så jag gör det! Så nu blir det låtar om ögon, såklart!

Kim Carnes – Bette Davis Eyes

Helt klart en av de bästa låtarna från 80-talet, om du frågar mig. Ibland blickar folk tillbaka på vissa eran och säger "Det görs bara inte sån här musik längre", och precis känner jag inför den här låten. Stundvis försöker sig artister på att göra covers på den, men ingen lyckas ens i närheten så bra som Kim Carnes, vems version även den är en cover — det country-artade originalet utkom faktiskt redan 1974.

The Alan Parsons Project – Eye In the Sky

En till av åttiotalets bästa, denna av årgång 1982. Alan Parsons är alltså ljudtekniker, producent och musiker som bl.a. varit involverad i produktionen av skivor så som Pink Floyds Dark Side of the Moon och The Beatles Abbey Road, men The Alan Parsons Project är alltså... ehm, hans eget projekt då. Såklart. Eye In the Sky är förresten delvis inspirerad av George Orwells roman 1984, så ögat i skyn tillhör alltså storebror.

The Who – Behind Blue Eyes

Har man tidigare bara hört Limp Bizkits cover av denna från 2003 så är det dags att du klickar på play-knappen nu! Ögonaböj! Lyssna på hela! Året är 1968 och killarna i The Who gör som vanligt ett fantastiskt jobb. Det är förresten gitarristen Pete Townshend, som även är den som skrev Behind Blue Eyes, som ligger bakom det här att rockstjärnor ska slå sönder sina gitarrer på scen. Själv såg han förstörelsen som en konstform när han började med det under mitten av 60-talet.

The Flamingos – I Only Have Eyes For You

Något för Buffy-fansen! (Var vänlig notera att så gott som alla som bara vågar ge Buffy en chans blir ett fan, trots att den populära missuppfattningen är att det är en töntig tv-serie som bara unga prepubertala tjejer gillar, men det är alltså inte sant — litar ni inte på mitt ord om det så kan ni fråga Jim! ;)) I säsong 2 dyker denna femtiotals-klassiker upp, i ett avsnitt uppkallat efter den. The Flamingos släppte denna låt år 1959, men den skrevs redan 1934 för filmen Dames.

(M.v.h., musikbloggen. HAHA!)

Ögon har verkligen varit temat för idag/ikväll/inatt;




Stay tuned for näsan som tema imorgon natt. Heh, nä.
Publicerad 20.05.2011 kl. 03:18

35: bijouterier

Jag är ganska stökig av mig och tenderar att sprida ut allt jag nånsin rör vid över en stor yta. Jag är skitbra på att organisera men värdelös på att sen hålla det så. Jag är till på köpet något av en samlerska bortom all räddning — jag plockar på mig en massa saker och fäster nästan direkt sentimentalt värde vid dem, ett tydligt framstående exempel på denna tendens är min relation till smycken. Eftersom jag dessutom mest handlar smycken på loppis eller billiga butikskedjor som H&M så är de oftast förmånliga, så hittar jag nåt jag gillar så köper jag det, lätt som en plätt. Så jag har en hel del, och jag har krokar på väggen belamrade med halsband, smyckesskrin proppfulla med armband, ringar och hårprydnader, en tavla med tyllbakgrund där de örhängen som har krokar baktill dinglar, och ändå vill allt detta inte riktigt räcka till. Och när jag använt ett smycke så är det lätt hänt att jag lägger ifrån mig det på den närmaste tillgänliga ytan, och så får det sen ligga där en bra tid.

Nu har jag dock hittat ett litet knep som inte egentligen innebär att man måste organisera eller vara prydlig och duktig, men ändå ser ganska fint ut; jag har ställt ett stort berlinerblå- och guldmålat träfat i bokhyllan och dit försöker jag då slänga de smycken jag tar av mig. Där trängs nu diverse bijouterier, galanterier och krimskrams, samt filmrullar, solglasögon, och sånt. Ni ser, jag håller på att överlista min stökiga natur. Ha!

Jag kände för att freelensa idag. Och sen blev jag lite väl tung i avtryckarfingret också.









Publicerad 19.05.2011 kl. 15:54

34: kom ihåg att du är dödlig

(Alternativt "Nä nu speglar hon sig igen".)


Den här spegeln är gammal och full med fläckar och ojämnheter som förvränger reflektionen, men den är en av mina käraste ägodelar. Varje gång jag ser mig själv i den, fångad i en silverkista med mässingfärgad ram, tänker jag "memento mori", vilket för mig bara är ett annat sätt att säga "memento vivere", för livet är i slutändan kort fast vissa dagar, timmar och minuter känns långa, och en dag ska du ta ditt sista andetag och livet kommer från den stunden att inte tillhöra dig längre.

Det käckaste sättet att uttrycka det här: Njut så länge det varar!
Den aningen krassa variationen på det samma: Lev innan du dör.

(Jag tror att jag personligen kan tänkas behöva alla påminnelser jag kan få, ähum.)
Publicerad 18.05.2011 kl. 20:04

33: kråkfåglar

Kråkfåglar (Corvidae) är en familj i ordningen tättingar. Det är den familj som innehåller de största fåglarna inom ordningen. De flesta arterna är sociala fåglar med mestadels svart fjäderdräkt och grov näbb. Kråkfåglarna har spelat en viktig roll i myter och folktro.

  1. Skatans (Pica pica) vanligaste läte är ett hest skrattande "schackande" eller "schäckande", bestående av mer eller mindre snabbt på varandra följande serier av lätt kraxande "schäck-schäck-schäck".
  2. Råkan (Corvus frugilegus) utmärks av sin ljusa, långa, spetsiga och något nedåtböjda näbb och sin metalliskt glänsande svarta fjäderdräkt.
  3. Kråkan (Corvus corone) förekommer i en rad ordspråk och myter, men barnvisan "Prästens lilla kråka" handlar inte om fågeln kråka, utan kråka i detta sammanhang är ett gammalt smeknamn för "flicka".
  4. Korpen (Corvus corax) är den mest spridda av alla kråkfåglar och har i många kulturer, bland andra i Norden, forntida Irland och Wales, Bhutan och längs Nordamerikas nordvästkust vördats som andlig varelse eller gud.
  5. Kajan (Corvus monedula) är nyfiken och social och kan som juvenil ganska lätt göras tam och kan läras att härma ord eller att komma när man kallar på den.
Jag tycker om kråkfåglar väldans mycket så jag blev i princip helt extatisk när Jim hittade den här fina planschen på loppis idag!
Publicerad 17.05.2011 kl. 21:32

32: en vänlig grönskas rika dräkt

... har inte ännu smyckat dal och ängar, inte fullt ut åtminstone, men det är på gång. Det har duggat i ett par dagar nu och det är trist, förstås, men det gör trädtopparna (samt vissa hustak, balkonger och arkitekturdetaljer?) piggare och grönare.



Jag är dock inte alls pigg och inte heller för den delen värst grön längre.

PS. Vilken melodi har ni nu på hjärnan, va?
Publicerad 17.05.2011 kl. 03:33

31: blåvitt



Det var ju trevligt att Lejonen fick guld! Jag skrev för inte så länge sen att jag inte är nåt större fan av patriotism, och inte heller är jag speciellt brydd i hockey eller sport överlag, men banne mig om det goda humöret inte smittar av sig! Det var ju hur roligt som helst att höra det glada firandet ute på gatorna... det kändes liksom... inte som Finland. Nästan exotiskt — vi var ett glatt folk helt plötsligt! Bilderna till animationen är är tagna för några dagar sen, och äntligen fick jag användning för dem! Det kändes lite för pompöst att sätta hit dem en helt vanlig dag.

Nåjo. Det genuint glada firandet är skoj, som t.ex att se den där finska landslagstränaren uttrycka en känsla i helt annat spektrum än det sedvanliga bistra sammanbitna var ju helt fantastiskt underhållande! (Jag kollade endast den sista minuten av matchen, och bara för att få se honom se lite glad ut.) Men usch fy för den här kaxiga peka-finger-åt-svenskarna-nönönönönö-attityden som frodas bland kommentarerna på facebook och all annanstans. Snälla finländare, släpp det där mindervärdeskomplexet nån gång! Det skulle vara bra mycket trevligare om man istället fokuserade på att framföra lite ödmjukhet, och mer värdigt. Det är ganska surt att när man för en gångs skull känner sig lite stolt över att vara finländare så ska man direkt börja skämmas för det också. Blä, det är så lågt att bete sig sådär skadeglatt och illvilligt, speciellt när man ändå har vunnit. Dåliga förlorare är en sak, men dåliga vinnare är ungefär sjuhundratusen gånger värre. Dessutom så har de som gottar sig i skadeglädjen inte lyft ett ynka finger vad det gäller att kamma hem guldet, så det är bara löjligt att vara mallig över det när man inte har ett skvatt att göra med det ändå. Pinsamt!

Äsch, jag blir så trött av vuxna människor som beter sig som små snorungar, men jag ska sätta allt det där åt sidan nu och glädjas för Lejonens skull istället. Hurra!
Publicerad 16.05.2011 kl. 01:04

30: på rade!

Lagom tills min trettionde post så bytte jag titel på bloggen, jag blev så trött på det långa "Nulla dies sine lin(n)ea", även om jag nog hittills har hållit vad den titel betyder och antyder — inte en dag utan en rad... alternativt inte en dag utan Linnea, hih hih. (Har förstås lite svårt att komma undan det senare.) Nu är bloggen omdöpt till det kortare "Linnea lineae", vilket jag tror ska betyda "Linnea på linjen" ungefär, eller möjligtvis "Linnea-rader", eller kanske bägge två. Grammatiken i latin kan beskrivas med ett ord/en interjektion: Höh?

I alla fall. Kärt barn, ni vet.

Jag tycks ha en viss tendens nu för tiden att bläddra igenom gamla bilder, och trenden ska inte brytas riktigt ännu. Nu hoppar vi ganska exakt tolv år tillbaka i tiden, till maj 1999.


Min vän Anna till vänster, jag till höger. Vi gick ut nian nån vecka senare. Det är så länge sen att det är nästan obegripbart! Jag blir alltid så nostalgisk när jag tittar på de här bilderna — de kanske inte ser ut för mycket för utomstående, men för mig har de en speciell plats i hjärtat.
Publicerad 15.05.2011 kl. 18:26

29: nattugglor & hjärtesår


Lämpligt nog så är nattugglor vad jag jobbat med inatt. Jag har försökt mig på mer elektroniskt klippande och klistrande och det var helt klart mer tidskrävande än vad jag hade föreställt mig, eller åtminstone hoppats på. (Som vanligt alltså.) Jag hade tänkt göra fler ugglor men jag blev otålig så två fick räcka, men jag ska fortsätta en annan... tänkte nästan säga dag, men det mer troliga är väl snarare natt. Nån gång då jag fyllt på i tålamods-tanken igen.

Jag har, eller snarare bonbon har, fått äran att vara omnämnd på framsidan under rubriken "Bloggfinesser" (tänk!) och jag är glad, smickrad och upprymd! Möjligen för upprymd; jag sa åt Jim mellan sammanbitna tänder och med manisk uppspärrad blick, "Äntligen fick jag den där bekräftelsen jag har väntat på så länge" och avslutade med vad jag är ganska säker var ett demoniskt och maniakaliskt triumferande leende. Jim skrattade åt mig, men det värsta är att jag inte ens var sarkastisk eller nåt dylikt en endaste nanosekund. Det kom helt spontant, från mitt, tydligen, storhetsvansinniga svarta hjärta. Haha! Ok. Såatte. Nu lämnar vi det.

Jag bläddrade nyss igenom gryniga, pixellerade webcambilder och jag hittade lite dokumentation av det hjärtformade såret i min hand. Det har gått nästan en månad nu sen jag fick det, d.v.s. sen jag knaprade ut dubbarna ur Jims vinterdäck med en skruvmejsel som var för skarp för min mesiga hand (tss), och det har läkt nu men man ser fortfarande en diffust hjärtformad skuggning där. Så här såg det ut tjugoförsta april:


Jättetidigt en morgon var det, 06:35, fattar inte att jag var vaken redan då... det är ganska sällsynt. Den här bilden ger också en idé om hur löjligt små händer jag har, vilket kan ha diverse nackdelar i olika situationer, och den mest framstående av dem alla att jag ofta har bekymmer med att hitta armband och ringar som inte trillar av mig. (Hah!) Det är ytligt, men vad kan jag säga? Jag gillar glänsande och glimrande saker. Kalla mig Skatan.

HALT!

I kärlekens namn.
Publicerad 15.05.2011 kl. 04:24

28: sivhuden

Jag har tillbringat största delen av dagen med att fixa & trixa både med & till bonbon, och det är så otrolig roligt! Jag är hooked, för stunden i alla fall. Jag misstänker dock att jag börjar bli lite väl trött i hjärnmaskineriet av allt knåpande med koder och pixlar — vid nåt tillfälle skulle jag skriva "sidhuvuden" och skrev istället "sivhuden". Sivhuden. SIVHUDEN.

Nåjå, åter till knåpandet då. Jag tror jag ska googla vintage pinuppor, och då menar jag verkligen vintage, typ 1920-tal! Problemet är att jag vet inte om det ens fanns pinuppor på den tiden men jag lär väl få veta då jag googlar det. Ah, internet. How I love you.
Publicerad 14.05.2011 kl. 23:19
Linnea utan akut accent (dock med relativt grav dialekt), dilettant av årgång 1983, förtjust i loppis, kameror, katter och kaffe. T.ex., bl.a., o.s.v. Alla bilder som postas här är mina egna om inte annat noteras. limeamaria gmail com