57: hårfin skillnad



Jag vet, jag vet. Animationerna går till överdrift nu. Det var tänkt som så att den ena skulle gå baklänges och att det på nåt vis skulle se intressant ut men i praktiken så visar det sig att nä, det syns inte alls att den ena går baklänges och nä, det ser inte alls intressant ut, bara dubbelt så självfixerat.

Inte för att det riktigt syns, men jag har plockat fram tapetkniven ikväll och snittat i håret lite. Det var egentligen pannluggen jag skulle tunna ut en aning, jag har bara låtit den växa utan att röra den efter att jag klippte av den för ungefär ett år sedan, men det är något så oerhört spännande med att tvinna hår och skrapa lite på det med en kniv att jag inte kunde hejda mig då redan efter att luggen var avklarad, så jag tvinnade och skar bort lite till. Men jag är ännu en fegis så nån större skillnad syns ändå inte. Förhoppningsvis blev jag av med en del kluvna hårtoppar i alla fall.

(Förresten, den snygga t-shirten har jag fått av Frank! Hurra!)

Publicerad 22.06.2011 kl. 00:57

56: från festivalprovinsen


På väg mot Seinäjoki blev vi omkörda av en motorcyklist som var med i ett gäng som hette "Evil Twins", och det måste vara det ensammaste motorcykelgänget någonsin. Undrar var den andra medlemmen var.



Festivaldeltagare på gott humör!


Obligatorisk pussbild.


Vi omlokaliserade oss från våra tält och satte oss i solen på klippor i bäcken istället, Tom, Jim, Sandra och jag.






Sen gick vi tillbaka till tälten och efter det gick vi in till själva spelningsområdet men där fanns inte så mycket att se ändå så det blir inga bilder därifrån.


Lördagen inleddes med att kolla in A flock of seagulls... ho ho ho. Det var ungefär tio gånger fler måsar där än på bilden förresten.


Vi befann oss alltså där på stenarna igen.




Där på den sista bilden sa jag ängsligt, "Int e väl jag mee?"... tydligen och dessvärre, så var svaret "Jo".


Bästa spelningen var, helt enligt förväntan, såklart Wolfmother! Men att få någon lyckad bild, det lyckades jag verkligen inte med.


En sista bild från lördagen, tillbaka på campingen.


Söndagen inledde vi med att gå till ett loppis... gjorde inga fynd, men jag spanade in en väska och en kudde vilka jag i efterhand önskar att jag skulle ha köpt. D'oh!



Graveyard var precis lika tuffa och coola som jag förväntat mig, önskar bara att de inte skulle haft spelningen först på söndagen..! Buu för dåliga speltider åt bra band, bah.


Trötta ansikten på söndagen, vi tupplurade sen en stund innan vi kollade in System of a Down, (nä, jag är ännu inget fan) och sen åkte vi hem. Och det var väl, mer eller mindre, den festivalen det då. Jag ser mycket sur ut men jag såg pinsamt töntig ut på de andra bilderna så då valde jag sur framför det! (Trots att töntig nog ligger närmare sanningen.)

Äh, jag är sjukt ounderhållande nu igen. Jag har inget att säga. Det var väl sådär. Hade nog, som vanligt, aningen för höga förväntningar trots att jag inte hade speciellt höga förväntningar alls. Jag hade allt för lite dricka, allt är mycket roligare om man är full. Var nästan helt nykter på Wolfmother-spelningen och jag är ärligt talat så satans bitter över det, eftersom jag tydligen är ett storväxt infantilt barn. Oh well.
Publicerad 21.06.2011 kl. 00:00

55: några punkter

  • Jag hade visst givit något halvt löfte igår natt, eller i morse snarare, om att jag skulle försöka blogga lite idag med färre parenteser än vad det blev då. Nu känner jag mig fåordig och avskärmad från den delen av hjärnan som tillåter en sätta ihop meningar till flytande text, så jag kör på list-tekniken i stället.
  • Under de senaste dagarna har jag laddat upp en hel drös grejer på Bonbon, så det tycker jag ni ska kolla in! Stackars bonbonbloggen har varit helt händelselös under en hel månad, fattar inte själv att tiden rusat förbi så snabbt, men bättre sent än aldrig, antar jag.
  • Jag och Jim (plus några tiotalstusen andra då) åker iväg på Provinssi imorgon, jag har inte varit där sen 2002 så det börjar väl bli på tiden. Ser fram emot två band, Wolfmother och Graveyard. Resten bryr jag mig inte i, så jag ser hela grejen som en något överprissatt campingsemester snarare än musikfestival.
  • Vi var alltså uppe i Jeppis i helgen och jag kan konstatera att trots att man tror att man tar tillräckligt många bilder när man träffar kompisarna så gör man det aldrig ändå. Har tänkt att det skulle kunna vara kul med lite annat levande här på bloggen utöver mig själv och hundra katter, men än så länge ligger det projektet på is. Kanske jag lärt mig min läxa till den här helgen?
  • Anna lurade mig att börja spela Baking Life på FB, med resultatet att jag är hooked. Jag fattar inte. Det är inte ens spännande, men jag är besatt vid att baka de där förbannade kakorna. Jag har till och med lite ångest över att jag inte kommer kunna sköta mitt lilla bageri under de tre dagarna jag åker bort från och med imorgon. Jag vet, jag vet — SKÄRPNING! Jag börjar äntligen förstå varför FarmVille blev så stort.
  • Mitt huvud är tyst tomt nu och min magsäck likaså men mer högljutt, så det är dags att koka lite makaroner som ska ätas med en skvätt olivolja, pizzakrydda, färska samt soltorkade tomater, svarta oliver och riven ost. Mums!
Publicerad 16.06.2011 kl. 20:39

54: så sent att det är tidigt

Gissa djuret!

Hoo, hoo.

Jag uppdaterar mest bara för att försäkra er om att jag ännu är vid liv, har dessvärre inte något speciellt eller relevant att förtälja. (Bara för att man är vid liv så måste man inte ha ett, vet ni.) Jag är egentligen mycket sömnig nu men jag har redan skjutit på att skriva här så många dagar att nu klarar jag inte av det längre. Just den (tvångs)känslan måste nog vara hemskt typiskt 2000-talig. Bloggförsummningsskuldkänslor. Bloggningsfrekvensnoja. Bloggvidhållningsprestationsångest. (Och tydligt för min del: Blogghuseringsbeslutsångest.) Jag kan inte avgöra om det här gör mig till en vandrande (eller ska man säga "bloggande" nu för tiden?) kliché eller till en kvinna av sin (min?) tid.

Det är så sjukt många parenteser i det där stycket att stycka är antagligen precis vad modersmålslärare helst skulle vilja göra med mig. Trots det känner jag mig redan frestad att sätta in små oväsentliga inflikningar inom parentser, men det är jobbigt att läsa sån text och det skulle så vara även för mig i efterhand, så det vinnande alternativet för stunden är att avsluta för idag och istället komma igen med nya, tappra försök på bloggandet imorgon. Ja, så ska jag nog göra. Det är nästan ett löfte, kan vi tillägga som en liten parentes.
Publicerad 16.06.2011 kl. 04:29

53: gäsp



Gäspig dag. Har som vanligt svårt att fatta att det är fredag. Ska försöka börja aktivera mig alldeles strax men enligt traditionen då jag befinner mig i Katternö, så kommer här några bilder av våra felina familjemedlemmar. Den här gången bara Caspian och den lilla kattungen som ännu inte flyttat ut.



En liten miniatyrpanter i djungeln. (Djungeln = området under mammas pionbuske.)



(Haha!) En lustig lensflare dök upp på de här två bilderna och jag gillar den.
Publicerad 10.06.2011 kl. 20:22

52: syster dysters garderob



Tro det eller ej så brukar jag vara ganska bra på att förutspå trender, t.ex. så funderade jag på stora rosetter att ha i håret åtminstone ett halvår innan de syntes till, och det här med att ha tunna strumpor i högklackade skor är något jag känt mig frestad att göra sen ungefär tre år tillbaka (skojar inte!) men har inte vågat eftersom det känns lite som att turista med tubsockor i sandalerna. Jag tror att western-stilen kommer slå igenom stort inom kort, förstås i ny tappning och inte sådär med blåjeans, cowboyboots, en Stetson och rutig skjorta-rubbet, snarare med detaljer så som snusnäsdukar, boloslipsar, mockafransar i överflöd och flätat hår. Och då kommer även de här bälten att vara så fruktansvärt heta att de får även finländarna att smälta.

Är du av samma uppfattning, eller om du annars bara tycker att dessa bälten är så fantastiskt fina som jag gör och vill därför ha en av dem eller allihopa i din ägo, så finns de till salu på Syrrans Garderob! Jag ska sätta upp mer snart, t.ex. så är två plånböcker är på kommande alldeles strax.
Publicerad 10.06.2011 kl. 18:55

51: from russia with hypoallergenic love

Sen i fredags har vi alltså varit kattvakter åt Jims bror Toms sibiriska katter, Dee Dee och Hiawatha. I morse kom de in i sovrummet båda två och hjälpte till med att försöka få Jim att stiga upp — detta gick mest ut på att sitta brevid honom i stillhet, och sedan att stirra ut honom ur rummet, men det gav ju resultat så tydligen vet de vad de håller på med!


Publicerad 07.06.2011 kl. 16:26

50: loppa

Inget har samma uppiggande effekt på mig, rent allmänt men även efter en utdragen, långtråkig sjukdom, som ett spontant loppisbesök vilket dessutom involverar några fynd! Vi gjorde ett snabb-besök tidigare idag, och jag känner mig liksom på topp igen, trots att jag är svag och snurrig och hostar nästan hela tiden. Hmm, kanske jag bara är hemskt materialistisk. Hur som helst, några av fynden är de följande:


En lustig liten fyrkantig väska vilken jag fick för 3€, men vad har den för funktion egentligen?


Jo, den är till för att förvara smink i! Min sambo är ungefär lika glad som jag över det här fyndet, eftersom det betyder att inte riktigt lika många skönhetsprodukter kommer ligga på varenda yta i badrummet längre.


Jag är lite svag för djurdetaljer, och det här brontosaurus-bältet var för knäppt (och billigt, en euro) för att jag skulle kunna motstå det...!


Den rostorangea kjolen är också en av dagens fynd, var vänlig observera hur bra den matchar väskan, rent färgmässigt alltså. Var också vänlig notera att den omtalade färgen är, för en gångs skull, inte svart! Wow.
Publicerad 07.06.2011 kl. 00:42

49: kalla mig konvalescenten

Det var inte bara en te-effekt den här gången, jag blev sjuk på riktigt. Torsdagen tillbringades i sovande tillstånd med en kroppstemperatur på 38,8ºC. Fantastiskt.

Visst, det är aldrig speciellt roligt att vara sjuk, men fan om inte tajmingen var helt bara ut för att jävlas den här gången. Jag har sällan planer men för en gångs skull hade jag det; Jim hade ledig dag på fredagen, och min vän Kakbiten är i nejden. Självklart ska jag bli sjuk just till den helgen då jag faktiskt har planer...! Sen att en annan kompis hörde av sig igår och sa att hon + en annan tänkt komma och hälsa på mig idag, och att en annan kompis som nu för tiden bor i Sverige hörde av sig idag och erbjöd en snabb kaffekopp innan hans plan lyfte, känns ju bara som nåt slags ohämmat vältrande i ödets ironi, livets nitlott. Jag blir så jävla förbannad.

Åtminstone har vi min pojkväns brors katter här som håller mig sällskap under dessa bistra tider. Jim har, hör och häpna, farit i jobb på en lördag så jag ligger i soffan och tycker synd om mig själv och har ett Beverly Hills 90210-maraton. Fast när man talar om trollen så kliver ett in genom dörren...! Jag tror jag byter publik och beklagar mig åt min bättre hälft istället.
Publicerad 04.06.2011 kl. 15:18

48: te



Mera dryck-relaterat: Hur kommer det sig att varje gång jag dricker te så börjar jag känna mig lite förkyld? Jag får ont i halsen och sådär besynnerligt varmt i ögonen som jag gör jag när jag får feber. Är det här nån form av allergisk reaktion eller är jag bara knäpp och/eller inbillningssjuk?
Publicerad 02.06.2011 kl. 01:00

47: en liten länk bara

Jims hemsida/blogg har nu fått en makeover och dessutom lite andra nya grejer, så tjeck it aut!

Publicerad 31.05.2011 kl. 20:24

46: whisky & kaffe

Kanske lite väl dramatiskt blev det. Vi tar en whisky och både skärper till oss och slappnar av oss så gott det går.



Inatt drömde jag något som involverade en skolmatsal och upprörda elever separerade i två gäng, men främst p.g.a. lärarkårens orättvisa. Jag och Weevil (från Veronica Mars) kom ut med kaffe åt dem från köket och vi planerade att hälla kaffe på de värsta tyrannerna men så serverade vi dem ändå bara, vilket även det kändes som en triumf eftersom alla verkade förvånade över att de inte blev blöta. Rektorn var ingen annan än George W. Bush (den yngre), och jag diskuterade ett kaffe jag hade sålt åt honom (?!) och han berättade att han gillade det... han sa något märkligt och halvdumt om det, förstås, men jag kan inte minnas vad det var. Sen vaknade jag när helt plötsligt en kvinna ställer sig bakom honom och skrattar och sjunger pompöst namnet "Justine, Justine, Justiiiiiine!", och jag förstod att det betydde något men inte vad. Det förstår jag inte ännu heller. Förresten, allt detta utspelade sig i min gamla lågstadieskola. Det är så gott som exakt 15 år sen jag gick ut sexan och ut därifrån. Jag kan inte minnas att jag varit in dit sen dess, men i mina drömmar besöker jag stället nu som då.
Publicerad 31.05.2011 kl. 16:21

45: från mitt dunkla (van)sinne

Det är lustigt hur de nätter jag inte kan sova så svindlar långa, utförliga tankar på i huvudet, så skarpa och så fullbordade att det känns som att om jag öppnade ögonen så skulle jag se dem där, irrande runt mitt ansikte som en fluga i ultrarapid. Sen när jag väl stiger upp, för att fånga de här irriterande tankeflugorna som inte låter mig få sömn, så är de som bortblåsta... och så är även min trötthet. Nåja, "lustigt" var väl kanske att gå till överdrift. Försök "frustrerande".

Inatt tänker jag på den kroniska, oifrånkomliga uppfattningen jag har av att jag alltid tillhör periferin — jag kan leva i nuet, men det är alltid i marginalen. I bakhuvudet väger begrepp som isolering, alienation och fjärmande tungt. Jag känner att jag avlägsnar mig eller att jag blir avlägsnad, men oftast att jag oförklarligt bara avlägsnas, som av någon högre makt, som av universums svarta hål. Ända sen jag var ett litet barn så har jag vetat vad ordet utanförskap innebär; i sinnet har det har alltid varit de och jag, med en klar, stark brytning som jag ändå inte kunnat sätta fingret på. Jag ryggar undan när någon närmar sig; sedan känner jag mig dum. Jag gör försök till att närma mig själv; sedan känner jag mig dum. Kontakten med andra människor känns sällan naturlig fullt ut, det går liksom stötvist, och jag tänker ibland att jag måste verkligen ha grava sociala problem, värre än vad jag anat. Jag låser mig, jag krampar, jag känner mig hämmad, äcklig och ful — medan jag är övertygad om att jag är mer skarpsynt än någonsin. Det är så svårt med mänsklig kontakt, jag känner mig ofta oförstådd och bär alltid på en fruktansvärd rädsla för att bli missförstådd. Jag blir lätt sårad, jag är känslig och allt som oftast bräcklig. Jag blir lätt arg, också eftersom jag är känslig och allt som oftast bräcklig. Jag har haft, och har, goda vänskaper men jag känner mig så gott som konstant distanserad; jag har så svårt att nå till mittpunkten. Jag tänkte säga att det är som att en magnet håller fast mig vid marginalen, men det är tvärtom; det är en omvänd magnet som stöter bort mig från centrumet.

Det här är ett riktigt praktexemplar på inlägg som jag kommer tänka på imorgon med ånger och med en obekväm suck och plågad grimas, men jag tror inte jag kan vara helt ensam om att någonsin känt så här. Jag brukade ha en (aningen hoppfull) föreställning om att alla innerst inne erfar samma distanserade känsla till gemenskap, men det har visat sig att det var inte riktigt så ändå. (Vilket åtminstone förklarar hur de kunnat dölja så bra att de känner så, hur de kunnat bluffa så bra att de inte känner så, som jag har undrat när jag iakttagit dem.) Men, skit samma. Skit samma om min ängslighet är i särklass eller inte, skit samma att jag känner ett barnsligt behov av att åtminstone passa in en aning för att ens rättfärdiga att jag skriver om det här. Skit samma att jag, idiotiskt paradoxalt, känner ett ännu mer barnsligt behov av att inte passa in för att rättfärdiga att jag skriver om det här. Ibland saknar jag mitt tonåriga jag, när omdömet inte hade utvecklats fullt ut ännu och antalet människor med internetåtkomst var betydligt mer begränsat, jag var djärvare och rakare i mina blogginlägg då; jag skrev vad jag kände och tänkte, och utan ursäkter. Det var inte alltid en bra sak, långt ifrån, men jag var åtminstone orädd. Det saknar jag. När blev jag så fäst vid folks uppfattning om mig? När blev jag så besatt vid att inte bli bedömd och stämplad som något jag inte är? Och här går jag helt emot vad jag tidigare sa — nu låter jag näst intill megalomanisk, på sätt och vis, precis som att jag vore världens mittpunkt. Suck. Å andra sidan är det väl ingen omöjlighet att man är egocentriker ibland, trots att man befinner sig vid ytterkanten.

Inatt tänker jag också på hur jag ser mönster i det mesta och har alstrat en egen form av vidskeplighet. Jag vet vad döda sparvar på gatan betyder och jag vet vad diamantformat hagel från skyn betyder. Jag vet också att om jag berättar åt någon tas det inte på allvar, och det är väl klart, men jag vet också att jag tenderar bli uppretad ifall symboliken inte uppskattas. Jag pratar ofta om sånt, jag säger "Men symboliken! Symboliken i det hela är så fin!", och en tid uttryckte jag mig själv i egenhändigt påhittade metaforer så träget att jag kände mig tvungen att begränsa det när jag insåg att det säkert var hemskt enerverande att lyssna på. Jag har sen länge sedan stämplat mig själv som en olycksfågel och jag kraxar cyniskt till när jag gång på gång får bekräftat för mig att det är sant; och det är ungefär det enda jag gör. Sen kraxar jag ofta cyniskt till över huvud taget, också. Jag brukar ofta tänka att på så många vis är jag fortfarande en sån klyshig vilsen liten tjej, jag irrar på i skogen mellan storväxta, hotfulla tankar och jag hittar inte hem för jag vet inte var hem är. Jag vet inte vad hem är. Allt det brukar jag tänka, och sen tänker jag, nej sen konstaterar jag, med föraktfullt krökt överläpp, att det är så motbjudande patetiskt och ynkligt att jag är tjugosju år gammal och jag kunde lika bra vara sju.

Jag brukar ofta befara att jag framstår som väldans melodramatisk, bedrövad och — betydligt värre — sjukt gnällig, de få gånger jag faktiskt skriver om såna här aningen bistra ämnen. Jag vet inte om folk förstår hur krass jag verkligen är. Jag är så obekväm med idén att folk ska läsa den här texten och visionera framför sig att här sitter jag med en klump i halsen och med tårfyllda ögon som titt som tätt rinner över när det blir lite extra synd om mig, eller något ditåt... usch! För det första så är jag inte ens ledsen, och för det andra, tro mig, sånt gör jag bara inte. Jag är kanske inte alltid en solstråle direkt, men så har jag aldrig eftersträvat att ha en sån här "La la la, livet är perfekt"-blogg ändå... Och sammanfattningsvis kan man väl säga att det var ju tur att jag aldrig haft den aspirationen för fan vad det skulle misslyckas, hah. (Krax, krax.)
Publicerad 30.05.2011 kl. 05:06

44: en-månads-jubileum



Nu är denna blogg en månad gammal och jag har skrivit åtminstone en gång varje dygn, ända sen starten. Ni ser att jag är själv helt tagen av häpnad. Jag inser att det är tragiskt att medge det här men jag måste; det känns som att det är mitt främsta åstadkommande inom de senaste två-tre åren eller så. Trots det ska jag släppa det här tvånget nu, och hoppas att det inte innebär att den här bloggen självdör så som de brukar. Det känns inte som att den riskerar göra det, åtminstone. Jag önskar bara att jag skulle komma på något lite intressantare att skriva om nån gång. Håll tummarna! (Dock ej andan.)
Publicerad 27.05.2011 kl. 23:26

43: istället för att sova

... så sitter jag uppe och gör meningslösa webcam-animationer som den fjant jag är.


Men inte utan att jag själv också blir lite skeptisk till detta beteende. Alltså jag menar seriöst, vad håller jag på med? Varför är jag ännu vaken? Hohho. Varför är jag mest bara uttråkad och inte trött?

Jag kommer hata det här inlägget om uppskattningsvis tre minuter.
Publicerad 26.05.2011 kl. 05:47
Linnea utan akut accent (dock med relativt grav dialekt), dilettant av årgång 1983, förtjust i loppis, kameror, katter och kaffe. T.ex., bl.a., o.s.v. Alla bilder som postas här är mina egna om inte annat noteras. limeamaria gmail com