117: nämen! har du nya glasögon, linnea?

–Jå. (... Jå. Jå. Jå. Jå. Jå. Jå. Jå ...)
Publicerad 30.09.2011 kl. 20:51

116: nattfly



Jag brukar ju ofta säga att jag är en nattuggla. Det är inte helt sant. Om jag är någon bevingad nattligt aktiv varelse så är det en mal jag är. Dammig och fladdrande och ständigt irrande utanför ljuset. Eller lite vid sidan om eller hur ska man säga?

Jag önskar jag hade talangen och inspirationen och motivationen. En rejäl skopa ambition skulle inte heller skada. Jag skulle kunna göra såna fantastiska konstgrejer! Jag menar, jag har ju redan (det svåra) sinnet. Hah!
Publicerad 29.09.2011 kl. 00:34

115: jim med gitarr





I lördags var det alltså Jims födelsedag och samma kväll hade han en kort liten spelning på O'Malley's. Han spelade min låt också och jag blev lite tårögd. Jag hade med min Canon för en gångs skull så därav tre bilder istället för en! (Eller ingen alls, så som det också brukar bli.)
Publicerad 26.09.2011 kl. 16:49

114: paj, kaka, dylan, kelly

Imorgon, eller idag, beror lite på hur noga man ska vara med datumskiftet vi passerade vid midnatt, så fyller Jim år och eftersom morgondagen kan bli lite hektisk (Jim har t.ex. en spelning!) och för att vi är skitdåliga på att beräkna tider, så har vi kalasat till det lite redan ikväll. Hans pappa gav oss en hel del kantareller som jag gjorde till en överfylld paj enligt Jims efterfrågan och så länge den var i ugnen svängde jag ihop en överraskningskaka, whisky-choklad-kaffe-kokos-kaka! Vi var så hungriga och sen så sötsnåla att jag tog aldrig bilder sådär som man ska göra egentligen, men båda rätterna var så maffiga att vi har mer än hälften kvar! Lyx! Så imorgon ska jag minsann ta bilder som en Riktig Bloggare. Jim sa att kakan smakade som något man kunde köpa på café (!!!) och jag tror det är bästa komplimangen som jag nånsin fått för någonting jag någonsin bakat, bedömer jag medelklassigt efter uppfattningen att köpis > heimlaga, och heimlaga som smakar köpis > ungefär allt annat. Sen sa han också att kakan var "Så vuxen" med ett förtjust tonläge, och det var alltså en komplimang för det kom från nån som t.ex. ännu över 30-sträcket tycker om att fylla år för att det betyder att han är ett år närmare (världens bästa) gubbe. (Det här är främst spekulation från min sida, personen i fråga har i nuläget inte bekräftat påståendet.)

Och när vi ändå är inne på ämnet "saker som Jim sagt" så kan jag ju berätta det att han tyckte att mitt förra inlägg var bedrövligt och det kan ju hända att han har rätt men en del var faktiskt positiva minnen också. Vällingen, t.ex., den var god! Hur som helst så var ju det här inlägget betydligt glättigare så det jämnar kanske ut sig.

Nu ska jag ta min vana trogen att inte kunna hålla mig ifrån ett avsnitt Beverly Hills 90210 innan jag går och lägger mig. Här i hemmet har jag blivit anklagad för att lida av olika psykrubbningar av varierande grad då jag tittar på det där, men när en viss person kom hem idag höll jag på att se ett avsnitt och jag kan meddela att denna samma vissa person fnissade väldigt roat och hänfört då jag visade en del roliga snuttar för att ge svar på frågan varför Donna är min favoritkaraktär. Såatte. Jag säger bara som Dylan sa när Kelly sa "Dylan, I don't know whether to laugh or to cry", nämligen "Nobody does, Kell. Nobody does...". Och så kan man alltså också säga om både serien i sig och det att man ser på den och det att andra inte ser på den! Ja shit, inte konstigt att känslorna blir förbryllade. I hear ya, Kell.
Publicerad 24.09.2011 kl. 00:54

113: sjuårsjag

Jag är sju år och jag har krävt att få åka direkt hem och inte till en dagmamma efter skolan. Jag är sju år och jag kokar välling åt mig själv varje dag när jag kommer hem utan att inse hur ironiskt det är. Jag är sju år och jag älskar att ha ett par timmar för mig själv varje veckodag. Jag är sju år och jag håller redan på att missa taxibussen till skolan varje morgon. Jag är sju år och jag tvingas sitta inne på rasten och äta upp risotto-portionen som lärarinnan slevat upp på min tallrik. Jag är sju år och jag äter klart och springer ut ur matsalen och spyr under tiden jag springer. Jag är sju år och jag har sagt åt min lärarinna att man får inte härma de som stammar för de kan bli lessna. Jag är sju år och jag är nog inte speciellt omtyckt av lärarinnan. Jag är sju år och jag låter mig luras att slänga den där trägubben över staketet ut mot vägen. Jag är sju år och jag söker bekräftelse av henne och går med på det när hon intygar "Kjellåjohannes sa att du skulle!". Jag är sju år och jag står bakom skjulet på skolgården nästa rast och gråter som en barnrumpa och skäms så innerligt för det inför Kjellåjohannes som förhör mig. Jag är sju år och jag är så otroligt rädd och jag vet precis hur ett svek känns. Jag är sju år gammal och jag glömmer liksom riktigt aldrig.
Publicerad 22.09.2011 kl. 16:14

112: höstrugg











Jag befinner mig i Katternö på tillfällig visit, här är det regnigt, ruggigt och betydligt mera höstigt än vad det var hundra kilometer längre söderut för ett par dagar sen. Jag har varit en riktig Pedersörebo idag och druckit kaffe på Neste, med Karin, mitt bland alla kepsar och ljusblåa jeans. Vet inte alls hur jag ska ta mig tillbaka till Vasa ännu men det visar väl sig.

Jag har varit lite MIA, AFK, N/A, välj vilket som, i mina virtuella förlängningar av min existens på sistone, har mest bara småsurfat omkring och hållit mig i skuggorna. Jag har varit så extremt omotiverad och håglös. "Har varit" är f.ö. helt fel tempus. Presens besegrar perfekt, än så länge. I alla fall, den lösa poängen är att det mesta känns poänglöst. Folk brukar tala om tillfälliga svackor men just nu tänker jag faktiskt vara så genant miserabel att jag erkänner att för min del har på sistone "tillfälliga höjder" känts som ett mer passande uttryck. Men kanske det också kan räknas som en tillfällig svacka. Vi ska tro det, trots att jag tydligen är en obotlig pessimist, om man ska tro ett online-test jag gjorde för en tid sen. Jag tänkte direkt "Pah, bullshit, jag är bara realist ju", och då läste jag vidare och testet sa ungefär "Du tycker förstås själv att du bara är realistisk i dina bedömningar och det är också mycket typiskt din pessimistiska karaktär".

Jag gillar vädret. Det matchar mig. Heh.
Publicerad 21.09.2011 kl. 18:20

111: dagen i stora drag



Direkt då Jim kom hem från jobbet gick vi på loppis, jag var speciellt på jakt efter bruna bälten. Mission lugnt accomplished. Vi hängde sen med Frank i parken en stund innan vi gick hem till hans och Carlas där vi blev serverade pizza, vin och salmiaksnask. Vi är nu bortskämda och glada, mätta och belåtna, et cetera et cetera. Jag är också superdupertrött och det känns skitbra att för en gångs skull inte vara pigg som en mört mitt i natten. Jag känner mig mer som en sengångare nu just. Eller sömngångare, kanske snarare.
Publicerad 17.09.2011 kl. 02:13

110: mer om att vara pk

Något jag har tänkt på på sistone är det här att vara politiskt korrekt, det har dykt upp titt som tätt i konversationerna och diskussionerna den senaste tiden. Just idag tänker jag att det är så knäppt att ofta används benämningen PK som ett nedlåtande uttryck om någon, och då betyder det att personen i fråga är överdrivet dramatisk, samtidigt som den är tråkig och trist. Att personen är för känslig och för stel, för formell. Att personen är ordboksillustrationen till "o-cool".

Jag läste ett citat idag:
"politically correct is the worst fucking term, not just because it’s dismissive, but because it narrows down the whole social justice spectrum to this idea that it’s about being polite instead of about dismantling the oppressive social structure of power

fun fact when you actively avoid being “PC” you’re not being forward-thinking or unique. you’re buying into systems of oppression that have existed since before you were even born, and you’re keeping those systems in place, and you’re fucking hurting people"

Och jag kan förstås inte annat än att hålla med. För det är ju sant. Hur ogärna du än vill gå med på det så är det likväl ganska okänsligt att insistera att använda diverse nedsättande och motbjudande ord och fraser bara för att "Jag har inga problem med det ordet så varför skulle någon annan?" alternativt "Jag har inga problem med det ordet så jag skiter i om någon annan har det", eller "Jag är inte sån egentligen så folk fattar ju att jag inte menar allvar", eller "Min kompis som tillhör den gruppen människor använder det uttrycket själv så då måste det ju betyda att det är ok för vem som helst, eller åtminstone för mig, som är hans/hennes kompis".

Men det är ju inte okej. Det är inte okej för vad du gör, i alla de fallen, är att understöda sociala förtryck som på något vis blivit rumsrena. "På något vis", äh, vi vet ju varför. För att "på något vis" betyder "för att folk alltid har resonerat som du gör". Och för att folk, tydligen, fortsätter med det. Jag vet inte vad ni tycker men jag tycker att det är ganska beklagligt att det är så.

Det märks ganska klart och tydligt en trend här i Svenskfinland (och säkert i resten av Norden också) att det är mer okej att använda engelska uttryck, för då är det lite häftigt rent av. Jag tycker det är töntigt och dålig attityd. Ett par exempel på vad jag pratar om:

"Rape"
Ni är alla medvetna om att "rape" betyder "våldtäkt", eller hur? Och ni är alla medvetna om vad det innebär att bli våldtagen, visst? För ibland undrar man ju. T.ex. på Facebook ser man jämt och folk ständigt använda uttryck som "facerape" (ofta följt av ett "LOL"), men vad folk inte tänker på är att varje gång man gör det så kan det finnas en eller flera personer som vid den stunden blir ovilligt påminda om det värsta övergreppet de någonsin varit med om och som de (förhoppningsvis) nånsin kommer vara med om. Om du har gravt bristande empatisk förmåga, så är alltså en våldtäkt sällan något ett offer vill återuppleva. Att du använder ordet VÅLDTÄKT för helvete till något skämtsamt visar bara att du är endera a) dåtills omedveten, eller b) en skitstövel. (Och nu, om du läst det här, så är du medveten.)

"Retarded"

Jepp. Det är nedsättande och kränkande, oavsett er uppfattning av det. Det är rejält ignorant att ta ett nedvärderande uttryck om en grupp människor och göra det till något som skämtsamt beskriver att man "var så full", eller att man "är så rastlös", et cetera. Det är i princip häckling av en hel del människor och det är, om du inte redan gissat det, inte heller coolt. Inte ens fastän du gör det på engelska, sry2say.

Det finns mer jag kunde säga men just nu känns det bara som att jag skulle upprepa det jag redan sagt tidigare. Det verkar på nåt vis vara hemskt provocerande att säga att man är eller åtminstone försöker vara PK. Jag begriper inte varför. Jag tycker ju bara att det gör en till en bättre människa.
Publicerad 14.09.2011 kl. 19:06

109: färgsyn



Hurra! Äntligen är jag riktigt bra på något! Ni kan testa ert eget färgseende på xrite.com/custom_page.aspx?PageID=77&Lang=en om ni vill.

Fråga: Hur ska man försörja sig på att kunna arrangera färger enligt nyans? Förslag mottages gärna!
Publicerad 14.09.2011 kl. 15:33

108: dripp dropp




Jag är på sånt trist humör inatt. Jag tog bort mitt gamla flagnade nagellack, sen lackar jag naglarna strax efteråt och hatar färgen, lackar ett varv till med en ny färg som aldrig torkar och som jag bara kladdar i överallt tills jag tröttnar och tar bort alltihopa igen och börjar om med en färg som är så tunn att det kommer krävas sju varv innan den är heltäckande och ser jämn ut. (Hur svårt ska det va att få till en bra höstig bordeaux?) Det hela känns som en symbolisk metafor för något men jag vet inte riktigt vad. Livet? Hur klyshigt är inte det svaret då?
Publicerad 14.09.2011 kl. 03:01

107: måndag




Idag har jag druckit kaffe med Ida-Lina i några timmar, under vilken tid vi bl.a. hunnit skämta om Den Typiska Bloggaren en hel del, och vad gör jag innan vi ska skiljas åt? Jo, jag tar fram kameran. Knäpper bilder. Åt bloggen. Hehe. Men också åt mig själv, förstås. Det är trevligt med ett minnesregister tillgängligt vart man än åker i världen. "Trevligt" är en underdrift men jag har lite brist på ord i förrådet just nu. Lyckade dagar kan ha den effekten på en.

En stund efter att jag kommit hem igen så åt jag för mycket snask eftersom jag var hungrig och uppenbarligen tjugo år yngre helt plötsligt, så nu mår jag illa.... fortfarande. Men Beverly Hills 90210 gör illamåendet lite mindre påtagligt. Lustigt, man skulle ha trott att det skulle vara helt tvärtom. Det är bara Brandon och Andrea som gör det lite plågsamt ibland, som vanligt. Men Donna, ack Donna. Så underskattad. Så hjärtsmältande underbar. Så välvillig och genomgod. Världen behöver fler Donnor!
Publicerad 12.09.2011 kl. 23:22

106: okej så kan man väl också va då




En kort liten stund var vi på bloppiset på Ritz tidigare idag, men herregud så jag inte klarar av det här loppissystemet när försäljarna står vid sina bord. Jag tycker redan att det är svårt nog vid gigantiska loppisar så som Juthbackamarknaden, och vid ett litet ett som det idag så blir det bara omöjligt. Jag kan inte! Det är så obekvämt. Så intimt på nåt vis. Kvalmigt. Och det smittar liksom av sig på resten av stämningen också; jag är säker på att en Normal Person, alltså en Average Joe eller Jane, uppfattar det som gemytligt och olika sorter av bra, men för mig blir det bara, eh, angstigt. (Här kommer den där tydliga "jag/resten av er"-avgränsandet jag skrivit om tidigare in i bilden igen.) Så vi stod mest bara och såg dumma ut, pratade med Ninna en stund, stod sen och såg sen dumma ut igen, och sen flydde vi fältet snabbt som fan. Tur att inte alla är som mig, fatta vilken enorm flopp bloppiset skulle ha blivit.

(Och under hela tiden och länge efteråt tänker jag på vad det är för ett sabla fel på mig egentligen, på varför jag blir så förbannat dysfunktionell och oväntat ängslig ibland.)

Äh, jag vet inte. Jag såg inte så många bekanta eller ens (för mig) igenkännbara ansikten där heller, antar att det också hade något med saken att göra. Främlingar, huu! Hah, ironiskt att jag igår skämtade att jag skulle vara socialt handikappad och märklig där, och så blir jag såhär befängd. Min hjärna tycks verkligen ha bestämt sig för att helt och hållet löpa hela den linan ut. Tack dumma hjärna jag har noll kontroll över.

Så vi gick ut på en liten promenad istället. Såg två kaniner. Solen sken. Vinden blåste. Allt var som vanligt här igen.
Publicerad 11.09.2011 kl. 21:04

105: jånä...




Tre år gamla bilder men, som de säger, whatever.

Jag vaknade igår och tänkte "Nu är den här.", utan att riktigt veta vad "den" var. Kölden? Hösten? Tränger-genom-alla-kläderna-fukten? Tränger-in-till-ryggmärgen-kylan? Alla av alternativen, tror jag.

Det är nåt satans mähä här utanför som tycker att det är jävligt tufft med turbo-mega-laser-extrem-bas i bilen. (Här tar jag en paus och himlar klart och tydligt och länge med ögonen.) Die already, som de också säger.

Min koncentrationsförmåga tryter. Mest för att jag blir så förbannad. Usch man blir ju misantrop av att utsättas för såna här puckon. Ibland upphör tortyrljudet och man tänker "ÄNTLIGEN", men så satan börjar det igen och då är det, om möjligt, mer enerverande än innan.

Jag hoppas Rear Window lyckas dölja bashelvetet och få mig att glömma det hela. Annars tänker jag pausa filmen och börja slänga ner gjutjärnsstekpannor och andra tunga föremål ner mot varje bilfan jag ser. ,,, Ok, så jag tycks ha något av ett svordomsrekord på gång i det här inlägget. Jag har verkligen inget tålamod med folk som inte kan alls kan tänka efter och ta hänsyn till sina medmänniskor. Och så åååååh det är så otroligt töntigt också! Wow du har dyra bashögtalare i din bil. Vänta lite så SKA JAG BRY MIG ETT PISS. Jag känner typ såhär att jag har inte bjudit in dig din usla tönt i mitt liv så sluta för fan att infiltrera det! Jag skiter i att det här är mitt i centrum av Vasa och att idiotmagneten Oliver's Inn är här runt hörnet, det medför ändå ingen ursäkt att köra runt och runt och runt, stanna och stå stilla i fem minuter, sen gasa iväg med pedalen i bottnet bara för att man är jävligt tuff, förstås, och sen återkomma och stanna här utanför igen, allt medan man blastar sin förbannade pissiga musik på full volym bara för att, jag vet inte, märkas eller nåt annat lika löjeväckande. Väx upp. Snälla. Väx upp!

Snyft. :(

Helt plötsligt är jag den gnälliga gamla tanten i kvarteret. Var glad att jag inte uppdaterar min facebookstatus med såna här utbrott också, goda facebookvänner!
Publicerad 10.09.2011 kl. 22:38

104: eitt å ana



Jag fortsätter att ta bilder av precis samma saker men för tillfället tänker jag ungefär "Ork bry se". "Se" = "sig", alltså, ifall nån inte är så jätteinsatt i Österbottniska dialekter. Välkommen till språkbadet. Jag kan försöka smyga in lite ord och fraser på Pedersöre-dialekt (Pedesisvensk) nu som då om ni inte tycker att det blir så frissamt att läsa att er läslust tasmas.

(Heh.)

Jag har, mycket senare än alla andra verkar det som, förstått att det ska ordnas bloppis på Ritz imorgon. Äsch, jag kunde ju haft en hel hög med grejer att sälja bara jag anmält mig. Nu får jag gå dit i rollen som kund istället, men det är inte så illa det heller...! Kom nu för all del och säg hej om ni ser mig, jag lovar att jag kommer vara socialt handikappad och märklig så att det är jag som får känna mig generad av oss två. The joke's on me, guys.

För en tid sen då jag petade omkring i koderna här på bloggen, så hittade jag en liten extrafunktion i själva original-källkoden som alltså finns på allas bloggar, men som dock är automatiskt undangömd. Det rör sig alltså om de tre dela-knapparna som numera finns under varje inlägg här på min blogg, även om de runda knapparna är mina egna och inte originalen, jag tyckte det var dags att ta fram den funktionen för den är ju ändå ganska bra att ha, eller hur? Så jag ska nu hoppa över till bonbon och berätta för er hur man ska göra för att få de här knapparna att framträda!
Publicerad 10.09.2011 kl. 16:37

103: riga, lettland

Ja just det ja. Det var ju den här reseserien jag höll på med. Vi har alltså kommit fram till Riga och därifrån har vi mest bilder på oss och inte så många av vyerna, kanske för att jag varit dit förut så jag var inte riktigt lika turistigt trigger-happy som jag var i de städerna jag besökte för första gången under vår resa. Men, i alla fall, här är ett axplock.


Vi bodde på ett hostell mitt i gamla stan där vi hade bokat ett privat deluxe-rum vilket visade sig betyda "enormt, spartanskt inrett", så mycket golvyta hade vi där.



Neråt, och mitt emot.



Första kvällen råkade vi på en katt så jag var förstås hur nöjd som helst. Sedan gick vi till torget invid Rīgas Doms, d.v.s. Domkatedralen, där ett par uteserveringar samsades om gästerna och turades om med att stå för underhållningen.




Nästa dag gick vi till Svētā Pētera Evaņģēliski luteriskā baznīca, Sankt Peterskyrkan, och åkte upp i tornet för att få lite fågelperspektiv över staden. På bilden längst ner skymtar ett annat torg än det vi befann oss på kvällen innan.



Fångade av en stormvind i en bur.



Innan vi åkte de 70 metrarna ner till gatunivå igen fick den 18× optiska zoomen på Jims kamera visa vad den går för ännu en gång.


Vi råkade på en till katt. Den här hade något problem med hygienen, men var hemskt förnöjd ändå.



1. Jim är nöjd med sin öl på Double Coffee. 2. Jim är nöjd med våra drinkar på Café Cuba, där vi för övrigt väntade på att Vita skulle dyka upp, en tjej som utbyteselevade i konstskolan i Nykarleby för några år sen.



Efter en briljant kväll med Vita åt vi en sen middag på Rozengrâls, en medeltida restaurang som vi helt och hållet skulle ha missat om det inte varit för Vita! Jag åt en kikärts- och auberginegryta som var fullständigt himmelsk. De där knyttena ni ser på den första bilden, förresten, de innehöll ett fullständigt himmelskt bröd. Jodå, Rozengrâls kan rekommenderas!



Vårt hostell låg inne på en smal gata, och gick man lite längre in på den så kom man hit. Jim tycker den där andra bilden är den "bästa från hela resan" bara för att jag står sådär, men det är viktigt att man står stadigt ju när slutartiden är lång!


Egentligen låg vårt hostell inne i en gränd, och här står jag och är liten (och ganska lullig) i perspektiv till den stora dörren till gränden.


Tillbaka inne på rummet bokar Jim resan vidare. (Fast om vi ska vara helt ärliga så fick vi gå ner en våning och använda hostellets stationära dator istället, det trådlösa nätverket var helt hopplöst.)


Vårt enorma rum var format som ett L, så det borde förklara den här bilden en aning.



På busstationen, efter att ha löst ut våra biljetter av en kassatjej med tydliga psykiska problem, hon suckade t.ex. "Aaargh students...!" och himlade med ögonen när vi inte hade nån s.k. "säkerhetskod", vilken vi inte behövt innan fast vi åkt med samma bolag et.c. I efterhand är jag lite osäler på om den faktiskt ens existerade. Åt hennes överlägsna antydan om att vi skulle ha varit studeranden (och dumma i huvudet) så var jag såhär "Uhm, we're not though...", men då förvrängde hon bara ansiktet till en sammanbiten, enerverad min och sa typ "Still. Students. They... aaargh", och suckade djupt och knackade irriterat med fingrarna i bordet istället för att komma med något vettigt i ordväg. Okej, så kan man också bete sig i serviceyrken. Det är aningen alternativt men visst, det är fullt möjligt. Nåjo. Hur som helst, vi hade haft en sen kväll innan följt av en tidig morgon, så om vi ser lite slitna ut så är det nog för att vi var det också, så det var ganska skönt att sedan bara få sitta ner och åka buss i ett par timmar.

Ja-a. Det var lite av Riga det. Väldigt lite, faktiskt. Jag hoppas jag har tagit fler bilder med min analoga kamera!
Publicerad 09.09.2011 kl. 22:35
Linnea utan akut accent (dock med relativt grav dialekt), dilettant av årgång 1983, förtjust i loppis, kameror, katter och kaffe. T.ex., bl.a., o.s.v. Alla bilder som postas här är mina egna om inte annat noteras. limeamaria gmail com