Min paus blev inte så långvarig. Kortare url vinner.

linnea.ratata.fi

Okej, så jag satt just och försökte konstruera en sista-minuten-ansökan om penga-bidrag till ett visst projekt. Men så insåg jag att fan, det är för tidigt. Jag är för ensam i det här. Finansiering skulle vara superbt, men jag tror det här projektet måste inledas på talko-vis, för att se om det ens är möjligt.

Jag har en idé om ett bloggmagasin speciellt inriktat för tonårstjejer. Det finns oändligt med tidningar och tidsskrifter vilka sätter krav på flickor för hur de ska se ut och bete sig för att samtidigt smälta in och skilja sig ur på rätt sätt, och jag tänker att ett alternativ till detta skulle ha varit något jag själv hade välkomnat under mina tonår. Så istället för att berätta för tonårstjejer hur de ska vara, så skulle bloggasinets fokus ligga i att uppmuntra deras självkänsla och individuella egenskaper, et.c., men på ett lättsamt, personligt (och mestadels kul) sätt.

Det hela låter väldigt flummigt just nu, jag vet. Men om någon tycker att det låter frestande att vara delaktig i hur (och ens om) det utvecklas, samtidigt som du kan tänka dig att plita ihop ett par (eller fler) artiklar* per månad, så hör av dig! Kommentarfältet är öppet, så är även postlådan min på limeamaria@gmail.com . Stilen på artiklarna skulle vara relativt fri och helt klart mer personlig snarare än vad man vanligtvis finner i tidsskrifter, men en viss professionalitet är förstås ändå att föredra. Alltså, rättstavningsprogram och korrekturläsning är ett måste, men i övrigt får du gärna vara personlig. Vi skulle för övrigt jobba kring månatliga teman, men tolkningarna skulle få vara väldigt fria.

* Jag säger "artiklar", men recensioner, illustrationer, reportage, modereportage, noveller, personliga skildringar, intervjuer, et.c. går också bra.

Jag vet inte. Kan inte avgöra om det här är en bra idé eller inte. Men jag tror att det åtmistone skulle vara kul att ge det ett försök! Så... är ni av samma åsikt, hör av er!

Jag tar / har redan tagit och kommer fortsätta att ta en paus i bloggandet. Det känns lite fånigt att berätta om det, för det brukar ofta vara så att vid det skedet att jag ens kan tänka mig att försöka uppdatera bloggen med info om att jag inte kommer uppdatera så ofta, så brukar orkesbristen redan vara halvt försvunnen. Man brukar vara, så som man säger, på bättringsvägen.

Men jag har så lite ork med nånting. Jag undviker och undflyr det mesta, för det mesta. Skjuter upp och åt sidan och förtränger och förkastar. (Inte ens kommentarer, som jag ändå blir riktigt glad av, tycks jag svara på nu för tiden! Uruselt.) Så nu sitter jag här i sängen och dricker mitt kaffe, precis som jag gjort sedan ungefär sju timmar tillbaka utan att få något gjort, och tänker tankar som går i stil med "nya tag", "här ska det bli förändringar", "nu ska jag skärpa mig", och så vidare. Problemet är att jag är inte ens själv helt övertygad ännu, så då jag säger "nu" så menar jag snarare "förhoppningsvis snart".

Bla bla bla.

Jag tror vi syns vid årsskiftet ungefär, det blir lagom.

Försjunken i djupa tankar, uppenbarligen, tillbakablickande till min ljuva svunna ungdomstid ute på savannen.


Alltså, jag skämtade verkligen inte då jag kallade den här bloggen för gif-dagbok. Bara för att visa åt er hur lite jag faktiskt skämtade så kommer här ännu en animation:


"Fläckarna går aldrig ur", tänkte leopardstackaren och suckade djupt.

I övrigt så är kuddövedragens användningsområde inte alls så restrikterat som man kunde tro. Ett annat ett ska jag sy till en kjol, men det är inte leopardfläckigt. Nä, tigerrandigt, faktiskt. Heh. (Jag lovar att det är inte lika pinsamt glamrockigt som det låter.) Men det som figurerar i det här inlägget ska nog främst pryda en kudde, ändå.

Det här inlägget ska jag reservera för framtida bruk, d.v.s. för den dagen då (och om) jag orkar göra en sån här liten om-mig-själv-sida. Jag tänkte att 128 var ett passande nummer, med tanke på mitt sena födelsedatum både enligt månaderna på året och dagarna på månaden. Jeppjepp.

Hej och välkomna till min gif-dagbok.

Jag har tänkt att hädanefter ska jag försöka att inte bry mig i om jag har något att säga eller inte. Om jag lyckas så betyder det att den här bloggen kommer bli skitdålig men åtminstone vid liv. Man måste kompromissa lite ibland.

(Koffeinet var välbehövligt.)

(Heter det ens "välbehövligt"? Det låter ju hur sjukt som helst.)

Att blogga om att blogga känns dumt och dessutom ointressant, men likväl gör jag det gång på gång. Otaliga gånger jag har inlett en bloggpost med en ursäkt för eller en konstatering att jag inte bloggat på länge, och varje gång känner jag ungefär GÄSP. Jag försökte skriva ett inlägg för någon dag sen, men så hände Något Förskräckligt som innebar att all text försvann, helt spårlöst. Ganska typiskt att det ska gå så när jag för en gångs skull ens fått ihop lite bokstäver till en flytande text — för det mesta när jag försöker skriva så blir det istället så att jag bara sitter i still och stirrar på den blinkande markören tills jag inte orkar stirra längre. Ibland får jag ner en mening som jag sedan raderar. Ibland öppnar jag en ny flik och tänker att jag återvänder till uppdatera-blogg-fliken senare, och under hela dagens lopp väntar den där, den stackars orörda uppdatera-blogg-fliken, för att sedan stängas ner då jag går och lägger mig. Det känns nästan lite sorgligt. Trist är det i alla fall.

Ni som också bloggar har kanske märkt hur ens blogg tycks nästla sig in i ens medvetande, och inte bara det, utan också in i ens vänskapskrets. (Eller är det bara jag som känner så?) Dels ligger den alltid i något skrynkligt hörn av hjärnan och ruvar för att titt som tätt göra sig påmind, och med tiden har man också blivit emotionellt fäst vid den — den har blivit en trofast följeslagare som alltid har tid för en. Och på det viset och av den orsaken har jag nog saknat bloggandet en gnutta på sistone, men vad kan man när adjektivet "fåordig" inte räcker till för att beskriva hur man känner sig de dagar man är jämförelsevist pratsam ens? Finns liksom inte så mycket man kan göra åt saken.


PS. På tal om trofasta och pålitliga saker, så är vår internetuppkoppling den totala motsatsen nu för tiden. Så enerverande! Universum VILL helt enkelt inte att jag ska vara virtuellt aktiv, antar jag. Så om ni tycker att jag inte är speciellt interaktiv så är det för att jag inte hanterar motgångar speciellt bra. (Såhär gör jag: jag ger upp.)

How can you have any pudding if you don't eat your meat?




Bu!

Jag har inte orkat blogga på hur länge som helst och jag orkar inte riktigt ännu heller. Men här är två animationer från i lördags, för att bekräfta att jag de facto ännu är vid liv... trots att själva idén vid tidpunkten för förevigandet var att man skulle se lite död ut.